Såg Anttila på Cafe 44. Det var så BRAAA. När man får den där känslan i hela kroppen, ni vet så att man inte kan stå still men det är mer också, någonsorts djup lycka inuti. Och man bara blundar och dansar så länge balansen räcker. Då är det så svårt att beskriva
hur bra det var.

Men det var lite sådär svett blod och tårar. Fast utan tårarna. Och inte så mycket blod, bara lite på fötterna (SERIUSLY girls, whatsup med att ha stilletos på konsert?) och kanske i halsen. Men svetten kompenserade, och det med råge. Det var i klass med smk på debaser.
Denna lycka som nu tagit lugnare form tror jag faktisk kommer att hjälpa mej genom
konfalägret. Åker i morgon bitti. Inte så pepp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar