Midnattsbabbel utan struktur. Ej vikitgt att läsa.

Fan va länge sen jag skrev. Verkligen skrev, skriva skriva skriva ut sitt hjärta. För det finns inget finare än att läsa när folk har skrivit sådär viberande ärligt, visst gör det inte? 00.00, pussa på klockan.

Jag tror jag ska börja skriva för mej själv. Jag skrev så mycket förra året, på min gamla blogg. Nu skulle ingen få läsa, men det skulle kännas bra. Jag tog vaccinet idag och har lite ont i axeln. Inte så farligt, men lite ont.
I måndags kändes det såhär: Allt är bäst. Alla mina pusselbitar är helt och hållet på plats och jag är kär i mitt liv. Jo men det är sant. Nu känner jag mej lite blå, men det är mest för att jag lyssnar på Cohen och jag är nog egentligen ganska lycklig. Gud vad jag älskar slutet i Linas kvällsbok. "Mycket har nog inte ändrats, allt fuckade upp sig och blev inte som jag ville, men det känns ändå jävligt bra, typ." Nu har det ingen koppling till mitt eget blygsamma liv, men jag älskar det ändå. Är sugen på cigg och vin. When he talks like this you dont know what hes after. En rad som jag också bra älskar, från det stranger song, har inget med något att göra, men vad har egentligen något med saker att göra, egentligen?

Jag skulle vilja bli sjukt bra på att fota, för att kunna fånga alla dom där helt fantastiskt stora känslorna jag har. Allt är lite för stort ibland, lite för stort. Som universum, som alla tankar, som alla människor. Om bara min lilla värld är så här enomrt stor, hur stort blir det då inte om man lägger ihop ALLA människors världar? Alla som lever? Och alla som någonsin levt?

Jag hatar filosofi, egentligen. För det är så stort alltihopa att jag mår illa. Och för att det inte finns något svar och några regler. Det är därför jag älskar matte tror jag. För det är ALLTID ALLTID lika mycket på sidorna om =, och med man tar ALLTID paranteserna först. Å herregud vad jag älskar matte! Haha, vad töntigt.